,

Ligger nu såhär på kvällstippen i min säng och filuruar med datorn. Tack och lov att den och internet följde med i väskan. Kollar bilder på facebook och sneglar på telefonen i hopp om att den ska plinga till och vipps så har jag ett nytt sms i inkorgen att läsa. Nej, självklart är alla ute och festar och har det kul en sånhär fredagskväll och bryr sig inte så mycket om min eller sin egen telefon. Alla utom jag. Haha nej men ungefär. Känns riktigt tråkigt att ligga här ensam. Dagarna går ganska lätt förbi men kvällarna är ganska tråkiga när casper somnat in liksom. Ja, ingen är heller inne på msn så där kan jag inte roa mig och telefonen har fortfarande inte plingat till så det blir till att skriva ett litet tycka-synd-om-mig-själv inlägg här istället.

Som sagt så kollar jag bilder på facebook på alla min vänner. Gamla som nya, fula som fina och roliga som tråkiga. Ja nu snackar jag om bilderna och självklart inte om mina fina vänner men det förstod ni nog. Jag tänker på hur oerhört mycket jag kommer att sakna dom under skolåret som kommer. Just nu för en stund känns det helt idiotisk att åka iväg såhär när jag liksom ändå har det så bra här hemma. Varför inte bara ha det så och liksom ha det som vanligt. Nej då får jag för mig att jag ska ut på äventyr på andra sidan havet och skojsa runt. Vad tänkte jag ... Jag har de bästa vännerna, min familj är himla bäst den också, jag vantrivs i min skola med lärare och människor och har det allt för kul på rasterna och utanför skolan så har jag för det mesta roligt med allt möjligt knasigt vi hittar på. Och så ska jag åka (?) Vad va det för något liksom. Det kanske bara var ett impulsbeslut och lät just då så himla roligt och spännande men nu känns det bara läskigt och konstigt.

Nej nu är jag för löjlig. Det är ju faktiskt det här jag vill. Det ska vara lite spännade och läskigt. Och egentligen så är ju itne det så konstigt heller. Att flytta till en helt okänd familj för att gå i skolan och leva kan ju inte vara annat än läskigt. Det är ju liksom en helt annan kultur och helt andra vanor. MIn familj kan bestå av en Kvinna och en hund lika väl som av en hela familj med en mamma och en pappa, tre barn och en katt. Och jag kan få bo i californien lika gärna som i Wisconsin liskom. I have still no idea.

Nu till saknaden av nära och kära.

Tanken på det hela skrämmer mig. Jag vill liksom inte tänka på det så mycket men ändå så flyger tankarna iväg åt det hållet ganska så ofta. I tio månader ska jag vara utan min vänner, min familj och alla andra människor i min omgivning. Det kommer att bli svårt det vet jag. Så annorlunda. Ingen liten therese att ta en spontan kvällspromenad med, anna och manda med sina galna historier om kvällen innan kommer jag inte får höra (manda du måste skriva allt som händer på någon hemlig blogg!), rasterna med jenny i skolan - dansen på bordet speciellt, helgerna med närmare bestämt hela klassen och oscar, ja och så mycket mer, kommer jag inte få ta del av ju. Jag tycker absolut inte synd om mig själv, jag kommer få vara med om så mycket men ändå så känns det lite tungt, det kan jag inte hålla inne.

Många säger att troligen så kommer vi här hemma sakna dig mer än vad du kommer att sakna oss, du kommer ha så mycket att göra och allt nytt så det blir svårt att komma ihåg att sakna oss liksom. Nja, ja, hm, kanske. Kan iof vara sant till viss del men sakna kommer jag göra. Så jag spricker.

nu tog orden slut i mig. Det va bara lite som behövdes komma ut. Vet inte om det är sammanhängande alltihopa men det får gå. Jag kommer iallfall sakna er himla mycket.