,

Det skrämmer mig lite. Det är plötsligt verkligt. Det är så stort. Ett år hemmifrån. Det känns oerhört läskigt men ändå så roligt och spännade.

Själva tanken att åka ivåg till usa har jag nog alltid haft i bakhuvudet trots allt. Många i släkten har åkt och min pappa är en av dem. Av honom har jag fått höra mycket om året i usa och hur bra han hade det. Det låter alltid som ett toppen år när han pratar om det och visst fanns tanken att jag skulle kunna uppleva samma sak men det var bara en tanke som jag förut nöjde mig med att ha som just en tanke, det var ingenting jag ville just då. Mamma och pappa frågade inte så mycket om ifall jag ville åka då jag sagt att jag inte vill göra detta när det diskuterades om min syster kanske skulle åka. Även hon nöjde sig med tanken. I usa förra sommaren kom det också endel frågor om jag skulle göra samma sak som pappa, men ett klart nej fårn min sida även då gjorde att det inte togs upp mera och vi lämnade det som det var. 

Nästan likt en chock kan jag tänka mig att det kom för mamma och pappa då jag i början av mars pratade om att faktiskt åka ivåg sådär över ett år. Pratade med mamma lite om det och bara sådär över en kväll bestämde jag mig från första början. Jag ville åka, men ingenting var då helt säkert och jag hade ju då ännu inte skickat in anmälan så ångra sig kunde jag absolut göra. Höll det för mig själv lite i början, vände mig vid själva tanken liskom. Sedan såg jag att det var en dryg vecka kvar till sista anmälningsdatumet. Pratade mer om det med mamma och pappa, skickade in anmälan till olika organisationer och inom en vecka ringde de om intervjutider. Blev ganska så rädd av tanken att jag skulle på en intervju, där jag skulle prata engelska och besvara frågor som var grundande för hur vida jag skulle åka eller inte. Men det som var mest nervöst var nog att de skulle bedömma mig utifrån hur intervjuen gick och hur jag fungerade som person. De skulle avgöra om jag var mogen för ett år i usa helt enkelt. Trots all nervositet gick intervjuerna bra och en vecka senare fick jag brev hem, jag hade blivit antagen. Jag ringde runt till alla möjliga och var helt klart lycklig vid det laget. Leendet fanns där hela tiden och jag kunde inte släppa tanken på att det faktiskt var sant att jag nu skulle åka.  

Till en början tänkte jag mest på hur roligt det skulle vara och hur mycket jag skulle få uppleva under det året. Jag skulle skaffa mig massor av nya vänner och uppleva en helt ny kultur och lite av en annan värld. Men sen tänkte jag självklart på hur det skulle vara om jag inte trivdes alls. Tänk om jag inte får några vänner eller att min host mum är allmänt konstig och dum. Kanske trivs jag inte i skolan eller inte ens bland männsikorna jag varje dag kommer att vistas bland. Alla vänner tyckte såklart både att det var roligt för min skull, men också tråkigt. Vissa slängde endel knäppa kommentarer och andra var superglada. Många påpekade hur mycket jag skulle missa här hemma, studenten med min klass speciellt och allt annat som skulle hända året då jag skulle vara i usa. Men sen tänkte jag också, tänk vad alla ni andra missar. Visst är det tråkigt att inte ta studenten med min underbara klass och att börja med 93:orna sen till tvåan då alla andra börjar trean men det är ändå så mycket som jag kommer att uppleva, jag tror absolut att allt detta är värt det. Det där med att jag inte skulle trivas har jag nu släppt och jag tror att om detta ska kunna bli ett roligt och lärorikt år så måste jag se det från den positiva sidan. Och varför skulle jag inte trivas, eller inte få vänner. En helt ny tjej från ett helt annat land blir nog inte den personen som man inte lägger märke till. Jag måste tro och tänka att jag kommer klara mig helt utmärkt under året för att det faktiskt ska fungera och just nu tvivlar jag inte speciellt mycket på det heller.

Självklart känner jag att det ska bli tråkigt att lämna alla vänner och familjen, tro inget annat, men sen kan man ju också tänka att det är ju bara ett år. Tänk så snabbt detta år har gått, jag menar sedan jag och alla andra börjde fårsta året på gymnasiet tills nu då det snart är sommarlov igen. Att säga 'hej då' kommer antagligen vara extremt jobbigt, många tårar och mycket kramar kommer att behövas det tvivlar jag inte en sekund på. Och att jag kommer sakna alla här hemma är också en självklarhet. Ni, vänner och familj, är ni som står mig närmast om hjärtat. Ni finns och stöttar, ni skrattar och gråter med mig vilket jag är glad för. Så alltså kommer det bli något av det svåraste, att lämna er vid flygplatsen, men det är också en del av hela äventyret, att låta andra människor påverka en så som ni gör när jag är hemma. Att låta andra människor komma mig nära in på hjärtat och beröra.

Det här utbytesåret har inte börjat än och det dröjer cirka fem månader tills jag åker, men själva äventyret började den dag då jag skickade in ansökan och fick veta att jag kom med. Det här är en stor bit av mitt liv och antagligen kommer det här året att forma mig som person så som allt annat har påverkat och gjort mig till den person jag är idag. Jag är säker på att detta kommer bli ett år att minnas och att mina vänner i usa kommer att vara minst lika underbara och som ni är.

Föresten så var det kanske inte meningen att detta skulle bli en så himla lång text men det var skönt att skriva allting och congratzzzz till dig/er som haft orken att läsa hela alltet. Och sen skadar det heller inte att ni lämnar en liten, liten kommentar fellas!